Dinkan

Fick reda på att en barndomskompis pappa gick bort i veckan..knall fall..bara så där..Kändes väldigt overkligt..och jag känner med familjen..En pappa, en morfar, en man som finns där ena sekunden..för att vara borta nästa...

En liten tjej som cyklar hem för första gången själv..ena sekunden finns hon, sen finns hon inte mer..lilla Engla..

Döden, hur den än visa sig, är skrämmande. Det ä rkonstigt hur illa berörd man blir, egentligen. Jag menar, dö ska vi alla..men vi så upptagna med att leva (som tur är), att vi står där, lika förvånade och skärrade varje gång vi hör att någon vi vet eller känner har avlidit...

Och detta får en, som alltid, att uppskatta det man har, och att man har sina nära och kära i livet. Man vill spendera tid med dom, leva livet fullt ut och utnyttja den tiden vi har till glädje och kärlek..

..I en sekund..

För att sen gå tillbaks till det vanliga..Att störa sig på att bilen skramlar, att man hamnar bakom en trakor på väg till jobb, eller att man inte hunnit städa...

Jag stannade iaf upp ett tag, insåg att jag har det bättre än jag någonsin haft, att jag kommer förlora någon jag älskar någongång, men just nu har jag dom alla runt mig... Och att mitt liv är värt så mycket mer än jag ger det cred för.

Jag är rätt lyckligt lottad trots allt!

Lev väl alla!